Vecka 42 och den onda dockan

Jag hade en dröm när jag var ung. I drömmen blev jag jagad av en katt med vit och rosa päls. Katten hade rymt från en ö i bohuslän till storstaden och tappat sin päls på vägen. Katten fann av slump återigen sin päls när den läste en kurs på GU. Med den tanken vill jag presentera mitt tredje blogginlägg.


Måndagen vecka 42 startade men att vi redovisade våra mini-performances. Min grupp skulle gestalta ordet Symmetri och gjorde detta på ett sjukt bra sätt. Vi visade med gester, tal och uttryck att ordet symmetri kan gestaltas på ett otroligt starkt sätt. Jag blev så tagen av det vi åstadkommit att jag var tvungen att gå och snyta mig på toaletten. De andra grupperna visade också upp otroligt fina gestaltningar. Skönheten och odjuret, Budskapsinferno och Prestation. Jag kan ärligt säga att min grupp var lite "slarvig" vad gäller rekvisita och scenkläder då vi endast jobbade med våra kroppar som uttrycksmedel.


Efter detta "rus" av intryck beslutades gemensamt att vi skulle återses på onsdagen.
På efterföljande lunch bjöd herr Hällerö på ett stycke stort artisteri: Rubiks Kub
Mycket inspirerande.


Onsdagen började med att jag blev sen pga av något jag i skrivande stund inte kommer ihåg. Jag missade hursomhelst redovisningen av våra mini-performances som bevittnades av vikarierande lärarna Nike och Susanne. 


Efter lunch påbörjades arbetet med den "riktiga" performancen som äger rum på artisten den 29 okt.
De spontana tankar jag fick när utkastet av våra idéer presenterades var positivt.
Jag har haft problem med att förstå var essensen med konstuttrycket performance innebär i relation till installation och drama. Jag ville att Susanne och Nike skulle förklara mer om fenomenet vilket de med stor tydlighet gjorde och detta hjälpte mig på traven.


Resten av veckan var en intensiv kamp mot våra demoner. Var det vi kommit fram till tillräckligt bra? Var det vi kommit fram till relevant för vår performance satt i perspektivet Ett samhälle söker sin berättelse? Jag hade ångest. Varför? Jag tror det beror på att jag är konstnär i själen.